Ja, nu sitter jag alldeles ensam hemma! Det är första gången sen före den 4e september som jag gör det och det känns kusligt ovant. Vet liksom inte vad jag ska göra och försöker tänka tillbaka på vad jag gjorde förr när jag var själv. Så nu har jag kickat igång musiken på en behaglig ljudnivå (läs: rätt så jä*la högt) och tänkte slösurfa en stund och sedan se på TV. Rickard och Sally är hos Rickards mamma och firar morsdag, påbörjad träning för Rickard inför juli då jag ska jobba hela månaden.
Har en liten knut i magen måste jag erkänna. Kan inte riktigt släppa tanken på att Sally inte är nära mig så att säga, men jag vet samtidigt att Rickard ringer om det skulle vara något fel och Sally kan inte ha det mycket bättre hos sin farmo heller. Får all uppmärksamhet och blir buren hur mycket hon vill!

Ja, imorgon börjar Rickard jobba två timmar om dagen. Jag vet ännu inte hur jag ska ställa mig inför det, jag växlar mellan "Jo, klart jag klarar det - det är ju bara två timmar" och "HERREGUD, två timmar?! Det är ju hur lång tid som helst! Vad som helst kan hända". Står fortfarande och funderar på om jag ska hämta ut tabletterna läkaren skrev ut, de kanske gör att jag mår så pass bra att jag klarar av allt detta? Men i samma veva finns tankarna att jag kanske får ett nytt EP-anfall och vad händer då? Tänk om jag är ensam med Sally, tänk om jag har henne i famnen och jag bara faller ihop.. Nä usch, jag tror inte jag vågar - för tänk om..