Håhå jaja, snart dags att ställa sig vid spisen igen och laga mat. Jag har tröttnat fullkomligt på det här med att laga mat, har varken inspiration eller lust till det längre. Dock är det illa tvunget, det är ju alldeles för dyrt att ständigt äta ute och sen har jag faktiskt tröttnat på "utemat" också för den delen.

Skulle jobbat (vad jag trodde i alla fall) både idag och igår men igår när jag kom till jobbet så stod det så fint "semester" på min rad i schemapärmen. Jag var inte sen att gå hem men det var rätt snopet eftersom jag hade ställt in mig på att jobba. Som det ser ut nu så ska jag jobba först på söndagkväll, men ska dubbelchecka imorgon tänkte jag på jobbet för säkerhetsskull.

I eftermiddag har jag spenderat en del tid vid datorn, försökt att hitta diverse mammakläder etc men det är lögn att hitta i större storlekar! Man blir så less på det, detta är ju ändå en tid man ska njuta av men hur lätt är det när man mer eller mindre inser att övervikt och graviditet inte går ihop. Mor min pratade om att hon hade kvar ett mönster på en tunika-variant sen då hon var gravid med mig, får kolla på det och se om mor kanske kan sy något liknande till mig. Känns som enda chansen att få något snyggt.

Efter att ultrljudet var gjort är det många som frågat huruvida om vi tagit reda på könet eller inte. Och när jag säger att jo, vi ville veta men det syntes inte, så har jag ofta fått kommentaren "nä det spelar ju ingen roll bara barnet är friskt". Jag fattar ju såklart vad de menar och att de menar väl, men ändå blir jag fundersam. Jag menar, oavsett hur barnet är när det kommer så kommer jag ju älska det lika mycket, det är ju mitt barn för guds skull! Som sagt, jag vet att de menar väl men samtidigt känns det så "utdömande" redan innan barnet är fött.