Ja, nu sitter jag alldeles ensam hemma! Det är första gången sen före den 4e september som jag gör det och det känns kusligt ovant. Vet liksom inte vad jag ska göra och försöker tänka tillbaka på vad jag gjorde förr när jag var själv. Så nu har jag kickat igång musiken på en behaglig ljudnivå (läs: rätt så jä*la högt) och tänkte slösurfa en stund och sedan se på TV. Rickard och Sally är hos Rickards mamma och firar morsdag, påbörjad träning för Rickard inför juli då jag ska jobba hela månaden.
Har en liten knut i magen måste jag erkänna. Kan inte riktigt släppa tanken på att Sally inte är nära mig så att säga, men jag vet samtidigt att Rickard ringer om det skulle vara något fel och Sally kan inte ha det mycket bättre hos sin farmo heller. Får all uppmärksamhet och blir buren hur mycket hon vill!

Ja, imorgon börjar Rickard jobba två timmar om dagen. Jag vet ännu inte hur jag ska ställa mig inför det, jag växlar mellan "Jo, klart jag klarar det - det är ju bara två timmar" och "HERREGUD, två timmar?! Det är ju hur lång tid som helst! Vad som helst kan hända". Står fortfarande och funderar på om jag ska hämta ut tabletterna läkaren skrev ut, de kanske gör att jag mår så pass bra att jag klarar av allt detta? Men i samma veva finns tankarna att jag kanske får ett nytt EP-anfall och vad händer då? Tänk om jag är ensam med Sally, tänk om jag har henne i famnen och jag bara faller ihop.. Nä usch, jag tror inte jag vågar - för tänk om..

Har varit vaken sen 2 och ids/kan inte sova mer för tillfället, kommer med all säkerhet bli en tröttsam och lång dag men så får det bli. Har varit med om värre.
Pratade med min läkare igår och han går inte med på att fortsätta att sjukskriva mig heltid eftersom jag inte velat ta de tabletter han skrivit ut. Jag tycker det borde räcka med psykologtiderna eftersom jag gör framsteg även om det går sakta (plus att jag har svårt att ta tabl då jag är orolig att de ska orsaka nya EP-anfall). Kändes som jag tog ett steg bakåt igår när han sa vad han tyckte, ett slag i ansiktet.. Ska se om jag inte kan få tag i min psykolog senare idag och se vad hon säger om detta. Hon tycker inte jag ska ta tabletterna heller.

Hur som helst, är helt sjukskriven denna veckan ut, sen sänks det till 75 %, 50% osv de kommande veckorna. Så nästa vecka ska Rickard börja jobba 25%, dvs 2timmar om dagen - det kan tyckas lite men just nu så är det mycket i min värld. Jag och Sally kommer antagligen att vara hos mina föräldrar när han jobbar så nästa vecka kommer det säkert gå bra men sen blir det knivigare och knivigare.. Vi får se hur det löser sig, OM det löser sig.

Jag vill inte må så här längre! Har klarat mig från dessa gråtattacker i nästan 2 veckor men nu sitter jag med tårar som aldrig verkar ta slut. Mycket tankar och funderingar som kommer upp, har svårt att reda ut allt som far genom huvudet. Kommer detta någonsin ta slut?

Jag..

• har fått mediciner utskrivna men som jag tvekar att ta eftersom de kan öka risken för att jag ska få nya EP-anfall
• är nu sjukskriven till den 23maj, hade hoppats på längre
• får fortfarande mina panikångest-attacker
• undrar hur länge till jag orkar med dessa attacker, de drar verkligen musten ur en

Och stort Tack till alla ni som stöttar mig i detta, betyder massor!




Vår älskade Sally!