Den sista tiden har jag, som ni flesta vet som känner mig, mått stundtals väldigt dåligt rent psykiskt. Vissa dagar har jag nästan fått ta minut för minut för att kunna klara mig. Det låter illa och ja, det är väl det det är egentligen. Har det senaste dagarna funderat på när jag egentligen började må så här dåligt och jag tror det kom i samband med att Sally blev av med sin syrgas. Jag tror det gjorde att jag tänkte att "nu är Sally frisk" och jag kunde på så vis mer rikta tankarna på hur jag själv mådde/mår.
Det är som om allt som har hänt mig/oss har kommit ikapp och det drar ner mig i "skiten" så att jag vissa dagar mår hur dåligt som helst. En dag fick jag ringa Rickard på jobbet och be honom komma hem tidigare för jag drabbades av nån slags panikångest och jag grät ikapp med Sally kändes det som. Som tur är så har det bara hänt en gång och hoppas inte det händer igen.
Jag har gått hos en psykolog några gånger men tyvärr så känns det inte som det fungerar mellan henne och mig, så Rickard ringde kuratorn vi hade i Skövde och hon var så snäll så hon gjorde ett hembesök hos oss idag och hon hjälpte oss att lägga upp en plan kan man säga. Vi har fått råd och en knuff i rätt riktning eftersom vi kände att vi stod och stampade på samma ställe. Imorgon ska vi ta kontakt med en ny psykolog och försöka få tider att gå tillsammans, och samtidigt försöka lämna Sally till någon av våra föräldrar så vi får vara i fred så att säga.

Känns som en bra start, nu kör vi!